thefirewithin

trött på människan... Jag blir bitter av att arbeta med människor och umgås med människor. De är varken vettiga logiska eller sanna...Jag föraktar nog en hel del människor och jag förstår idag varför jag var som jag var liten för det var samma sak då... Så frågan som jag ställer dem är: Vem fan tror de att de är? Jag klantar mig som alla andra människor, säger fel saker gör fel saker, problemet är bara att folk blir så sjukt upphetsade över det och skapar ramaskri... de inser dock inte att de gör exakt samma saker och värre därtill tillbaka. Hur många gånger som jag släppt det och struntat i det, men ärligt talat så börjar min gräns bli nådd.... Människor som jag känner i min närhet är snåla, inkompetenta och egoistiska. Jag tror jag borde börja beskära trädet. Ibland måste döda grenar kapas för att nya ska kunna bildas.

Att fela... ja jag gör misstag uppenbarligen... ja jag råkar visst skriva "uppseendeväckande" saker... Well jag är inte perfekt och vem kunde tro att folk skulle reagera så... orka. Well det är borttaget, bett om ursäkt och nu får livet rulla på. Känns som om jag gjort för många misstag mot samma person på sistone bara... Löste ju detta lätt iaf. Dock så gör den personen misstag mot mig tillbaka, bara att jag är ganska överslätande och snäll.... Orka bry sig ingen är korrekt jämt... varför kan inte människor ta saker med en klackspark och tänka jaha det var ju en konstig kommentar men det kanske ligger en bakgrund bakom den istället för att börja härja om att det är en idiotisk kommentar... Visserligen var det en mindre lyckad kommentar, men det får lite för stora proportioner. Det var en kommentar hade personen istället skrivit tillbaka haha, det var något som bara gällde förra helgen så hade det inte vairt något problem... glimten i ögat rätt attityd... Why so serious....

Kaoset existerar överallt... Det är svårt att förstå någon annan förrän man varit med om det själv. För tillfället så tänker jag en del på E. Hon är inte gammal, en vanlig god glad tjej, sjukt lång vilket var det första jag lade märke till henne när jag träffade henne ganska exakt på en fest för ett år sedan hos J. Hon var social, lättsam, snäll och sa det hon tänkte på. På ett år förändras mycket. För mycket enligt min mening. E får cancer. Jag minns min historia. Akkis, Stockholmsklinikerna, äckel centralasarettet och idiotiska läkare och ingenting har förändrats. Det gjorde mig starkare, det gav mig mål och perspektiv och det har påverkat mig på den grad i grunden att jag är vad jag är idag. Skulle jag kunna dela med mig av styrkan så hade jag gjort det. Det är en bra tjej och hon finns det rättvisa så kommer hon ta sig igenom det här.

Att saker inte jämt är som de verkar vara borde alla normalt funtade personer med lite livserfarenhet veta. Såhur vore det om ALLA öppnade sina sinnen och försöker se detaljerna och den stora bilden ur någons annans perspektiv istället för sitt egna lilla tröga världsbild?! Jäkligt bra om människor slutar kasta sten i glashus, men jag antar att det är den här låga nivån som människan är på och att jag egentligen borde sänka mig till exakt samma låga nivå och stabba folk i ryggar, moraliskt etiskt förfall. Men nej jag är så extremt mycket bättre än er och ärligt talat så föraktar jag er.

Det är mindre roligt att inse hur lätt någon kan påverka en... Jag gillar det inte alls! Jag vill inte vara mänsklig med alla dess brister, och jag vill verkligen inte behöva känna den här känslan! Det påminner mig om ett nederlag som jag än inte accepterar, uppenbarligen varför whina om det annars. Nederlag och saker som inte går min väg är inte min grej alls. Let it be let it be... Livet är för kort för att haka upp sig på något. Släpp och gå vidare... Men hur släpper man drömmar som var inom räckhåll och hur släpper man något där man såg något så mycket mer? Min styrka och svaghet... mitt enfaldiga sinne och envishet och vägran att ge upp. Kan det nya året inte komma typ nu. Katastrof år med vissa upp sidor, men alldeles för många nedsidor och en alldeles för stor nedsida. usch jag är mänsklig. Måtte jag aldrig fastna såhär någonsin igen. Jag kommer sannerligen försöka och det jag försöker med lyckas jag väldigt väl med. Sådeså!

Blev jag inlurad i detta och vad är egentligen min roll i detta. Oh well, det är som vanligt jag ställer upp... Det har jag sagt nu i 10 års tid. Håll min stol jag ska bara...

Det är bra att känna, det är fantastiskt att känna. Vi vore inte människor om vi inte kände, ganska exakt de orden som sades till mig någon gång i en förfluten tid inte så långt tillbaka. För känslor hjälper oss att ta beslut, de hjälper oss minnas, kämpa, dra lärdom. Många påpekar att jag inte är så dum som jag ser ut... att jag i sanning faktiskt kan vara riktigt smart. Dock så finns det alltid saker man är mindre bra på... sidor som jag försökt täppa till i flera års tid... och jag har blivit smartare, och dragit lärdomar, men ibland räcker inte ens det och så vill man göra rätt nästa gång, men det blir inte rätt då heller... Jag är som Edison när det gäller detta... Jag har inte misslyckats 1000 gånger... jag har kommit på 1000 olika sätt att inte göra en fungerande lampa på. Vart vill jag komma med det här? Jo, att det inte är fel att känna. Mår jag dåligt över mina handlingar - ja. Har jag dåligt samvete över saker jag gjort och inte insåg - ja. Försöker jag förbättra mig och tänka på det tills nästa gång? - Ja. Alltså kan det inte vara så illa. Jag önskar bara än en gång att någon kan uppfinna den jävla tidsmaskinen så jag kan åka tillbaka och sparka mig själv så jag inte gör misstagen som jag gjort. Jag har en önskan att fly och lämna allting bakom mig, ägna mig åt de saker jag är bra på och får framgång inom. Så jag slipper påminnas om försök som inte går den väg jag vill. Där jag kan få återgå till den unga tönten som hade en minst sagt romantiserad syn på livet och hur det skulle utveckla sig. Det vore dock fegt och det har aldrig varit min stil. Men blott är jag enbart människa, med mina brister och mina drömmar. Med en önskan om att vara något mer så jag skulle kunna bli fri från mina tankar och mitt samvete för när det gäller att straffa så straffar jag alltid mig själv hårdast och det ges ingen nåd. För jag och endast jag kan se förhoppningarna och drömmarna försvinna. Men den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Feber känns som om jag är döende. Mitt jävla knä spökar fint från tider jag glömt, ryggen känns som om jag vore Igor med en fet puckel, armbågen äckelsena svider och bränner och mina ögon... min arma ögon. En viss rädsla för om det är den här smärtan som väntar. Men det handlar om framtiden förhoppningsvis en dag som kommer vara långt långt långt ännu längre fram... pressa igenom skiten som förr bara. Ett trevligt samtal från A, påminde mig också om gamla tider. Alltid dessa gamla tider, på ett sätt var det alltid lättare förr, man har redan genomlevt det och har ett facit i hand... Å andra sidan är det en hel del som spökar som jag till viss del ångrar och som jag på något sätt ska leva med. 2011 har inte varit året jag förväntade mig. Det existerade en positiv framtida tanke om att det skulle bli mitt år... Då menar jag verkligen mitt år. Kan man säga att det nu inte riktigt blev så? Och ändå blev så fast på ett annat sätt? Får sätta min tillit till 2012. Menar om året avslutas på det här sättet så måste ju verkligen 2012 bli just awesome!

3:e advent har avlöpt. Kan någon stava till vart tog julen och tiden vägen? Well jag är van, men det känns lite oroväckande att tiden bara springer ifrån en. Well förhoppningsvis så blir det snart bättre. I vår blir det semester om inte annat, första gången på tio år. Det är över nu och jag kommer ihåg alla dagar med mig=)

Idag? Det känns onekligen bättre idag. Det är alltid som mörkast innan gryningen. När jag en dag tittar tillbaka på det här, minns då tanken att det var inte ditt fel att det blev såhär... Det var världen, alla dess incidenter, manipulationer som skapade dig och vad du blev. Det var inte ditt fel, det bara blev så.

Det här funkar inte. Hur fick jag det här återfallet?

Mitt huvud är min största tillgång, det är även min största nackdel. Jag har uträttat en hel del stordåd, tankat på och fyllt det med en mängd kunskaper. Dock så har det även fyllts med en hel del skit genom åren som inte riktigt släpper. Ibland så behöver mitt huvud dock inse att saker och ting var inte mitt fel, visst jag är var en bidragande orsak. Dock är det två som valsar. Men jag var inte ensam. Ny insikt, ny taktik. Hoppas det inte är försent.

Jag borde ha förstått nåt när du tittade bort Att allting har ett slut Att allt det vackra är kort Nu sitter jag och fryser på en regnig perrong Och här kommer alla känslorna på en och samma gång Och här kommer alla känslorna på en och samma gång Vi möttes mitt i vintern när mitt hjärta var tömt Jag placerade dig i drömmen som jag borde ha glömt Nu faller den från himlen som en trasig ballong Och här kommer alla känslorna på en och samma gång Och här kommer alla känslorna på en och samma gång Jag sitter ensam kvar och hör varje tåg Vissla hallå ifrån ett ringlande spår Var är du? Man kan undra när timmarna går Du borde sett hur underbart jag mår Jag ska bygga mig en båt och segla tills det blir vår Jag ska försöka att förtränga doften av ditt hår Jag ska skrika så det hörs igenom all grå betong För här kommer alla känslorna på en och samma gång Här kommer alla känslorna på en och samma gång Jag sitter ensam kvar och hör varje tåg Vissla hallå ifrån ett evigt spår Men det är slut Det är dags att slå en knut Öppna grinden för nu går jag ut En gång för längesedan jag befann mig någonstans i högstadiet om jag minns rätt, eller om det var just i början av gymnasietiden. Jag hade just hittat till Gyllene tider. Var inget större fan sådär, men som alltid fann man sina guldkorn. En som jag fastnade speciellt för var Kung av sand, och när han sen började göra son of a plumber så tyckte jag mest att det var skräp. Dock nu på en mycket senare tid drar jag mig till minnes en låt han gjort som jag inte fäste särskilt stor vikt vid, men nu idag då livet har levts och upplevts kanske fått en av de största lektionerna att minnas för resten av livet så poppade den upp i mitt sinne. Vart vill jag då komma med detta? Well att man behöver erfarenheter att relatera till för att vissa sånger ska få någon betydelse. Så därför slår jag en knut öppnar dörren och går ut. Märk väl att det är ej är garderobsdörren=)

hur kan man må så bra för att komma hem och innan veckan ens är slut är krafter slut humöret i botten. Hur kan man påverkas så av en enda faktor i ens liv? just ja glömde den lilla detaljen att den faktorn var och uppenbarligen är en stor del än. Ironic, psychotic. släpp det.

Living among the ones that is more like u aint that bad. Now it will be great memories=)

Är det möjligt och then it hits me... "Why not?"

En lång dag för vår vardagshjälte. Efter tre artiklar, 5 timmars föreläsning, lite innebandy kvällsmat och fullt ös med inlämningsuppiften med sin härliga deadline imorgon tänker jag göra kväller. Planerna är gjorda. Formen gjord och sinnet är målinriktat. Jag är redo för nästa examen! Urrah! I did it my way! Dagens insikt är nätverk och hur det än en gång öppnats en liten port som gjort att jag fått en större insikt om världen och hur den ter sig. Den visar än en gång hur liten människan är och vilket otroligt snävt perspektiv den har. Det är vi få som låst upp denna nyckeln och insikt och som verkar som vi gör och därför skapar succe där vi drar fram!

det är dags att börja packa och ge sig av...

some say... I must learn to kill. Some say... so drink up your whiskey and beer cause u cant stay here. Ett intryck för livet tre regler att leva efter... och det är vad jag gör... Eller försöker iaf... Hur kan jag göra allt? Inte så svårt när allting är rättfärdigat och känns rätt... Det är väl först nu när det inte är rättfärdigat och inte känns rätt som dilemmat uppstår. Tur att jag har mina regler och principer till hjälp. För hur ska jag annars kunna förklara det som inträffade? Svagt ögonblick? Jag är inte svag, stunden infall, jag är inte impulsiv. Vad jag uppenbarligen är enligt vissa är beräknande, slug, listig och manipulativ. Kanske det är svårt att inte bli kallad det om man tar med saker i sina beräkningar och är detaljrik på vad som sker i ens närhet... Och eftersom nu människan är god så innebär det bara att allting som jag gjort är på grund av att jag bryr mig och var omtänksam, se hur långt det räckte. Något har hänt inom mig, jag är känsligare jag ser saker på ett annat sätt. Har jag då blivit svag eller bara mänskligare? Det kan liknas vid en viss Covenant, som behöver sin rutin för att stilla sitt sinne och intala sig själv att det hela verkligen sker, ett litet snedsteg och allting är över och det är det som gör att han finner sig själv. Jag behöver inte finna mig själv, för jag vet redan vad jag vill och drömmer om. Lite enkelspårig bara. Jag önskar... vad hjälper det när det är det som sker som räknas. Så lätt och enkelt - egentligen. I brought it back... en enda anledning till det och ingen annan... Det hjälper mig iaf temporärt.

xxx