thefirewithin

Det är bra att känna, det är fantastiskt att känna. Vi vore inte människor om vi inte kände, ganska exakt de orden som sades till mig någon gång i en förfluten tid inte så långt tillbaka. För känslor hjälper oss att ta beslut, de hjälper oss minnas, kämpa, dra lärdom. Många påpekar att jag inte är så dum som jag ser ut... att jag i sanning faktiskt kan vara riktigt smart. Dock så finns det alltid saker man är mindre bra på... sidor som jag försökt täppa till i flera års tid... och jag har blivit smartare, och dragit lärdomar, men ibland räcker inte ens det och så vill man göra rätt nästa gång, men det blir inte rätt då heller... Jag är som Edison när det gäller detta... Jag har inte misslyckats 1000 gånger... jag har kommit på 1000 olika sätt att inte göra en fungerande lampa på. Vart vill jag komma med det här? Jo, att det inte är fel att känna. Mår jag dåligt över mina handlingar - ja. Har jag dåligt samvete över saker jag gjort och inte insåg - ja. Försöker jag förbättra mig och tänka på det tills nästa gång? - Ja. Alltså kan det inte vara så illa. Jag önskar bara än en gång att någon kan uppfinna den jävla tidsmaskinen så jag kan åka tillbaka och sparka mig själv så jag inte gör misstagen som jag gjort. Jag har en önskan att fly och lämna allting bakom mig, ägna mig åt de saker jag är bra på och får framgång inom. Så jag slipper påminnas om försök som inte går den väg jag vill. Där jag kan få återgå till den unga tönten som hade en minst sagt romantiserad syn på livet och hur det skulle utveckla sig. Det vore dock fegt och det har aldrig varit min stil. Men blott är jag enbart människa, med mina brister och mina drömmar. Med en önskan om att vara något mer så jag skulle kunna bli fri från mina tankar och mitt samvete för när det gäller att straffa så straffar jag alltid mig själv hårdast och det ges ingen nåd. För jag och endast jag kan se förhoppningarna och drömmarna försvinna. Men den vackraste stunden i livet var den när du kom.