thefirewithin

säga vad man vill... tyvärr är jag något begränsad på den fronten. De ett antal vänner påpekat det så fint många gånger att jag borde lära mig när jag ska hålla käft och när jag borde tala.... Well egentligen inte riktigt min grej då många anser att jag ser saker mer klarsynt än vad många andra. Eller fel av mig jag ser det inte mer klarsynt, jag ser det ur ett annat perspektiv.

Pungspark. Cause I hate every beautiful day!

Its ok, U tried your best. I did my best. I cant change.

Så grattis världens bästa mamma!=)

Jag mår så fruktansvärt bra i detta nu. Jag vill bara sitta här suga in ögonblicket och känslan av att vara mer i nästintill nirvana. Just i detta nu skulle jag kunna kalla mig för osårbar och oövervinnerlig. En mäktig känsla! Varför denna känsla? Well allting går för tillfället just nu helt exakt i mina planer. Idag om några timmar ska jag iaväg för att avsluta något. Idag var även min sista föreläsning, jag ska ha min sista tenta. Jag ska iväg på två intervjuer, pengar rullar in som de ska nu, mina bekymmer är för ovanligheten mil iväg och ikväll en kväll som var menad som en kväll i goda vänners lag som började lite kaosartat slutade i en ljuv dröm. Kan det vara så lätt? Jag hade den här känslan den dagen jag tog mina sista steg inne på kasernen iBoden, lyckligt vetandes att jag aldrig någonsin kommer sätta min fot inom det området. Dagen jag tog studenten vetandes att jag aldrig mer skulle sätta foten på Rudbeck i en lektionssal, dagen då jag tog examen från Edströmska och visste att jag aldrig skulle behöva åka dit igen, liksom min filkand och magister. Life so high!

Jag har kommit på en ny plan. Hittills så är den felfri. Dags att sätta den till verket!

För ett kort ögonblick=) nice=)

Hur jag går igång på personliga segrar och framgångar! Nästan så det borde bli brottsligt när de här kickarna sätter in, problemet är att det är allt svårare och svårare att få den här kicken! Precis som med ett vanligt beroende! Dammit!

Jag tänker suga in det här ögonblicket! Det här är ett happyfucking moment forever ögonblick!

Ett helt klart omdiskuterat ämne. Ska inte ta upp alal tankar om det, men det var en rolig sak som en tjej skrev och det:

Sömn och mat har en sjuk påverkan för mig... dels för att utan sömnen pajar ögonen, utan mat så går mitt humör verkligen i botten.

Det känns konstigt. Fyra år har passerat, planerna målen har uträttats och en känsla av: Nu då infinner sig? Drömmen om tanken på familj är borta, tanken på att bo kvar, allt mer infinitiv och sätta nya drömmar och mål känns egentligen som det enda rätta. Det roliga är egentligen vad som är det enda rätta. I en egen värld där viljan att göra rätt, gärna passa in alla bitar så ter sig mitt livs uppdrag oändligt. Att en enbart vill och försöker räcker inte. Jag är övertygad om att en dag så ser fler människor saker och ting ur mitt perspektiv och den dagen tror jag att världen är en bättre plats. Stora drömmar, politik kanske inte vore fel.. Det har varit en arbets helg, jag är förkyld så det sjunger om det. Men i min värld fortsätter man tills man dukar under. Kanske för att jag inte anser mig själv att ha så mycket att förlora. Det talar för att hoppa fallskärm. Självklart finns det dock saker att förlora. Dagen jag förlorade orken att fortsätta, att sätta en gräns för något som var rent ut sagt destruktivt. Trots den insikten så skänker det mig inte särskilt stor tröst att veta att jag övergav tanken och drömmen som jag en gång sett framför mig... Jag såg och ser något i henne som andra inte ser... En önskan om att kunna stänga av känslor vore trevligt. Jag kan inte konsten att gå vidare med saker i livet, jag avundas många den förmågan. Att stega ner några hack vore kanske inte fel? Att ge upp har aldrig varit min grej heller... strategisk reträtt för att slå till ur ett bättre läge är mer min melodi. För första gången så är jag fri. Fri att skapa mitt egna liv, i någon stad i något annat land. Tekniskt sett kan man se det här som min riktiga student. Studenten och de år jag gick miste om som 19 åring. De där åren då man kunde festa, var glatt omedveten om otroligt mycket och såg livet ur ett annat perspektiv. Men nej jag är inte fri, jag är bunden av mig själv. För jag vet vad jag egentligen vill och drömmer om... men det kommer inte att ske. Så det är verkligen dags att överge det förgångna och försöka leva i nuet. Memento vivere, på något sätt lyckades de orden bli lite tomma och ihåliga jag borde ta tag i dem och fyllla dem. För tillfället är frågan mest hur? Förslag tas tacksamt emot. Eller jag försöker fylla dem, genom att umgås med vänner, fortsätta utföra mina mål, jobb, hitta på saker och träna. Dock känns det ganska meningslöst, självinsikt kanske inte är att föredra. Det lär finnas sju försvarsmekanismer, det vore kanske inte helt fel att börja använda sig av dem. Det löser sig som A sa. Det var för längesedan så längesedan och visst löste det sig... bara inte på det sättet man ville att det skulle lösa sig, men klart är att det löser sig.

Människor tror på mycket, en del på gudar, andra på sig själv, en del tror när det behövs och en del tror aldrig. Egoismen regerar, så kan det verka från vissa vinklar. Många väljer vad de vill se, jag är inget undantag. I grund och botten anser jag mig vara positivt lagd, dock med mörka inslag. Det bekräftas om och om igen i saker jag gör, saker jag säger och drömmer fortfarande om vissa saker. Mardrömmar och trevliga drömmar. Snart är en dröm som pågått i fyra år över. Än en gång har jag inte en aning om vad livet kan tänkas välja att ge mig, men jag vet och är övertygad om att vad det än blir så kommer jag göra det till en succe. Det är min grej, insikter som jag förvärvat genom tiden. Jag vet att jag arbetar mot klockan, en klocka och kamp som jag inte kan vinna, inte som det ser ut idag. Det kommer bli smärtfyllt, men jag kommer komma igenom det. Det finns fortfarande mycket att se och uppleva och med det närmar sig allting som alltid alldeles för fort. Det som gläder mig är att jag möter det med ett lugn om att ha levt självförverkligande. Även om det inte varit en helt rak väg som leder tillbaka till Lorenzos ord.

människorna. Vem går upp till en främling och kallar dem för våldtäktsman? Om jag inte varit så rädd att smittas av idiotbacillerna hade jag rört vid personen på ett hårdhänt sätt.

välj vist, det kan visa sig vara något du kommer fundera över en väldigt lång tid.

Det började en regnig höst och slutade en solig vår Det var en gropig väg men rak en sådan Det fanns uppförsbackar men även nerförsbackar Vägen var lång men också kort Och tog slut lika fort som den började. Words by Lorenzo Dias. Den går att applicera på många saker, en uppsats till exempel. För mig något helt annat.

Allting som var så bra för att väldigt snabbt vändas. Detta år har inte haft den bästa början. Kuren mot detta vet inte ens om det finns en sådan snart. Jag vet att storheter väntar, men för tillfället så är det en grop som jag måste ta mig upp ur. Har jag tappat målet ur fokus? Har det långsiktiga målet förändrats? En dörr stängdes, jag antar att jag får börja snickra ihop de två fönstrena.

Igår var en rolig dag då det visade sig att det finns visst åsikter om det är gratis eller inte att gå på högskola eller inte? Jag anser att det är det. Det kostar inget att ansöka till en kurs på högskolan, förutom den tid du väljer att lägga ned på studierna. Det kostar inget att få gå kursen, biblioteken lånar ut kurslitteraturen gratis, det finns datorer på skolan om man inte har någon egen. Det finns ingen terminsavgift för de som är svenska medborgare och pluggar i just Sverige. Då kommer vi till nästa del, att ha csn. Csn är något som man lämnar in en ansökan om att få, alltså en helt frivillig del som du väljer att ansöka om för att få. Du får tom en bidragsdel kostnadsfritt, som inte behövs betala tillbaka, Om du däremot vill ha mer så får du låna de pengarna till den förmånligaste räntan i Sverige. I rest my case.

Media är ju som de är... De kan konsten att verkligen blåsa upp något litet till gigantiskt problem. Senaste som jag roas av att läsa är Kallas och Björgens armar. Fullt normala armar för någon som tränar skidåkning och gymmar, lägger man på det faktum att de dessutom är elitidrottare så tycker jag nästan att det är konstigt att Kallas är så små och att Björgens är så stora då det borde skapa extra vikt, kontra vad de presterar... Men människan är skapt olika, något som verkar glömmas bort alldeles för ofta i dessa sammanhang. Jag kommer heller aldrig förstå människor som ska påpeka och pracka på sina åsikter på andra. Det är fult, det är äckligt och jag vet inte allt. Well det är inte så jävla hett att ha kagge heller, eller osmakliga tatueringar, töjningar eller taskiga kläder, men nu är det så att vi förhoppningsvis bär det för att vi gillar det och tycker det är snyggt och vem fan är någon annan att döma?! Mitt liv ingens annans och har de ingen värdefull åsikt som baseras på eget tyckande så är den ganska värdelös att dela med sig av.

I just cant wait to be king!