thefirewithin

Det känns konstigt. Fyra år har passerat, planerna målen har uträttats och en känsla av: Nu då infinner sig? Drömmen om tanken på familj är borta, tanken på att bo kvar, allt mer infinitiv och sätta nya drömmar och mål känns egentligen som det enda rätta. Det roliga är egentligen vad som är det enda rätta. I en egen värld där viljan att göra rätt, gärna passa in alla bitar så ter sig mitt livs uppdrag oändligt. Att en enbart vill och försöker räcker inte. Jag är övertygad om att en dag så ser fler människor saker och ting ur mitt perspektiv och den dagen tror jag att världen är en bättre plats. Stora drömmar, politik kanske inte vore fel.. Det har varit en arbets helg, jag är förkyld så det sjunger om det. Men i min värld fortsätter man tills man dukar under. Kanske för att jag inte anser mig själv att ha så mycket att förlora. Det talar för att hoppa fallskärm. Självklart finns det dock saker att förlora. Dagen jag förlorade orken att fortsätta, att sätta en gräns för något som var rent ut sagt destruktivt. Trots den insikten så skänker det mig inte särskilt stor tröst att veta att jag övergav tanken och drömmen som jag en gång sett framför mig... Jag såg och ser något i henne som andra inte ser... En önskan om att kunna stänga av känslor vore trevligt. Jag kan inte konsten att gå vidare med saker i livet, jag avundas många den förmågan. Att stega ner några hack vore kanske inte fel? Att ge upp har aldrig varit min grej heller... strategisk reträtt för att slå till ur ett bättre läge är mer min melodi. För första gången så är jag fri. Fri att skapa mitt egna liv, i någon stad i något annat land. Tekniskt sett kan man se det här som min riktiga student. Studenten och de år jag gick miste om som 19 åring. De där åren då man kunde festa, var glatt omedveten om otroligt mycket och såg livet ur ett annat perspektiv. Men nej jag är inte fri, jag är bunden av mig själv. För jag vet vad jag egentligen vill och drömmer om... men det kommer inte att ske. Så det är verkligen dags att överge det förgångna och försöka leva i nuet. Memento vivere, på något sätt lyckades de orden bli lite tomma och ihåliga jag borde ta tag i dem och fyllla dem. För tillfället är frågan mest hur? Förslag tas tacksamt emot. Eller jag försöker fylla dem, genom att umgås med vänner, fortsätta utföra mina mål, jobb, hitta på saker och träna. Dock känns det ganska meningslöst, självinsikt kanske inte är att föredra. Det lär finnas sju försvarsmekanismer, det vore kanske inte helt fel att börja använda sig av dem. Det löser sig som A sa. Det var för längesedan så längesedan och visst löste det sig... bara inte på det sättet man ville att det skulle lösa sig, men klart är att det löser sig.