thefirewithin

hade visst ett sista i mig!

Go with the flow, allting löser sig.

Trädgården bli grönare än någonsin.

Då var det dags igen! nyårsafton! December får jag därmed anse är över för denna gång och årets julhandel och julkaos likaså!

Kan ju knappast påstå att jag undgått den smärtfritt. Att jobba och arbeta så mycket och mer eller mindre bara leva för att jobba tär på psyket, något jag upptäckte snabbt. Sjuk dip.

Hursomhelst! Nu är det över! Sista dagen för året imorgon, inleds med första arbetsdagen på söndagen den andra! visar var det här året kommer luta åt för håll!

Hursomhelst så måste jag ju vara nöjd, en snabb sammanställning visar att jag kommit upp i de timmar jag strävat efter och det ska bli väldigt intressant att se om jag lyckas bräcka tidigare års summa. Japp, jag är sjuk när mitt nöje är att se hur hög månadslön jag kan plocka ut! Men om vi ska vara ärliga så jobbar jag faktiskt för att kunna leva och inte leva för att jobba...

Får nog därmed också anse att min vadslagning är över och att jag nöjt och glatt kan konstatera att jag har vunnit även det. Med lite envishet, mycket planering och gå in med huvud och axel först och bara köra.

Än en gång ett bevis på att man kan bara man vill! och jag har vilja för minst tre om inte fler!

Livet är intressant och roligt, och jag tror att jag väljer att gå in i mörkret, blundandes, trevandes och hoppandes på det bästa. Rädd check, orolig, check, känns det bra? Hell yeah!

Får dock erkänna ett nederlag... de 110 i bänken har jag inte lyckats uppnå. Det får komma nästa år! skam den som ger sig!

Sååå. Julens hets är över för detta år. Jag har fler funderingar som alltid.

Jag drömmer om förståelse, om logik, sunt förnuft att kunna förutsäga. Det är en illusion och en dröm, för när jag kan något tröttnar jag. Jag behöver saker att lösa, mysterier, gåtor. Saker att fundera ut.

Ständigt jakt efter kunskap, information. Varför? Det vet jag nog inte ens själv snart. Kanske är det för tiden som jag känner rinner ifrån mig. Som idag kändes som om det var en början på det jag varit rädd ska ske... att det faktiskt börjat. Slutet och början. Mörker skrämmer mig inte längre. Vad jag förstått kommer hela min värld bli ett enda mörker. Smärtan kommer vara överväldigande. Jag har drömmar, mål så mycket att göra och utföra så lite tid. Så mycket vilja, men sådan dålig kropp. Jag lever på gränser försöker töja, utöka, bygga bortom vad som kanske är möjligt, med envisheten och viljan som vapen.

Ser jag tillbaka och listar saker har jag uträttat en hel del av mina saker som jag en gång satte på min lista. Det är inte tillräckligt.

Mitt samvete jagar mig. Leva gott, göra gott är en sak, men tvivel är ett frö som kan sås i det mest goda sinne. Insikt är när man lärt sig toppen av isberget och inser att det bara är en tiondel som är blottat för ögat och de övriga tiondelarna är gömt, i något kallt, mörker som man borde hålla sig ifrån, men av brist på bättre vetande inte gör.

Jag har en plan... jag har alltid en plan. För allting jag tar för mig finns det en plan för. Att vara spontan och leva i nuet är något som jag verkar ha glömt bort. Ständigt är det något som jag behöver ta itu med eller hjälpa till med. Mitt eget fel, när ett projekt är avslutat börjar ett annat. Är det dock inte saligt att hjälpa? Kanske därför jag gör det? Jag får chansen att hjälpa och jag har nu lyxen att välja vilka jag vill hjälpa. Vilket leder till min tanke: Vem är jag att bestämma vem jag vill hjälpa eller inte?

Har jag börjat förlora min skärpa och mål när jag går och gör saker utan att mena väl och gå in helhjärtat för det? Vart tog min eviga ork vägen? Eller är jag bara temporärt trött?

Jag förbannar min kropp. Den har tvingat mig till att planera. Jag har inte lyxen som andra att bara kunna go with the flow. Var jag än går måste jag planera. Vilken tid på dygnet är det, vilket underlag är det? Ljudnivå? Förklara för andra så de förstår. Förklara vad att jag avundas dem? Att jag i många fall anser dem ha lyxen som jag saknar och önskar mig mest av allt? Jag har dessutom lyxen som så många andra saknar och säkerligen avundas mig. Det är dock alltid lätt att veta vad man saknar, men inte vad man har. 

Jag vet och lever med vetskapen att alla har sina bördor och tyngder att bära i livet och detta är mitt. Skulle jag  inte ha detta skulle jag ha något annat. Kan lika gärna försöka att gilla läget.

Borde inte klaga, för några år sedan var jag värre däran. Balanserandes på kanten. Nätt och jämnt räddad av en granne, vänner, föräldrar. Det är svårt att förstå andra personers oro för en, när man själv är den som är drabbad. Energin går liksom åt för att orka hålla ihop sig själv på något vis, och inte visa det utåt. För vem orkar påminnas om den bittra verkligheten som man gör allt för att försöka glömma om än bara för en stund för att försöka orka med nästa minut.

Så nu kan jag gå, springa, träna som så många andra. Mirakel sker, varje dag. Det gäller bara att upptäcka dem, och sker de inte så får du se till att de sker.

Alla pratar om ljuset i slutet av tunneln, men om det inte lyser något? Well då får man väl helt enkelt marschera över dit och tända det jäkla ljuset själv.

why oh why är jag så för evigt dum? Positivt tänk? ser jag inte vart det leder? Är jag inte utnämnd till att vara en av de mest analytiska och en av de mest fundersamma personerna? Varför kan jag då inte förutse? Dock inser jag ju att även den bästa misslyckas någon gång då och då ibland. Detta får väl bli mitt ibland.

Eller är det verkligen ett misslyckande. Man ska visst förlåta... Det här kan kräva en hel del tänkande.

Borde ju ha sett det här komma helt klart.

Eller valde jag bara att tro på vad A sa och glömde bort riskerna? En vacker dag ska jag tänka på mig själv. Uppenbarligen inte denna dock.

en ledig dag! eller ledig och ledig! jag gjorde något som jag gjorde för att jag ville göra det helt enkelt!

Hann inte med något gym men det blev två andra sorters pass och nu blev det lite armar hemma istället.

testar programmet innan det är dags för mars april. Måste faktiskt erkänna att jag tycker att jag har mer kraft och energi när jag äter såhär... Tecken på att jag egentligens ka vara vegetarian som min syster tycker?

btw så gör hon en av de helt klart godaste veg lasagnerna!

var iväg och bågade idag, gick bättre än förra gången. Petig tränare som fokuserat in sig på att fixa min ankring och armbåge. Vilket gav resultat ganska fort faktiskt. Små saker som gör de stora detaljerna. Håller på och jagar en båge för fullt för att kunna börja på riktigt.

Livet har börjat tagit andra vändningar vet inte riktigt om jag gillar det men vad kan man göra?

På lördag verkar det bli utgång med kleinen, kommer vara mer död än levande efter sju till sjutton pass, men det är vinter en gång om rået kan jag stå ut med det. Dessutom tycker jag faktiskt om att obba.

Planen är lagd... följ alltid planen. Ett av mina bättre ordspråk. Ha alltid en plan och en reservplan och följ planen!

Jul jul strålande jul.

Har nog egentligen inget vettigt i mitt sinne alls idag. Fortfarande dåliga hårdagar, uppenbarligen. Att jag liksom aldrig lär mig.

"Im loving angels instead".

Jag har kommit fram till att det är svårt att definiera ett ord. Vissa är ju mer abstrakta, uppenbarligen.
Visst jag har uppnått en ärorik ålder dä jag samlat på mig en fin mängd kunskap, men när det gäller de här orden är jag helt oförmögen att förstå.

När dagen är slut och jag vill spendera den med någon speciell, kan det betecknas som att älska? antagligen inte. När man vill hitta på något och den första tanken som kommer upp är med den personen är det att älska? Antagligen inte. Det kan klassas som sin bästa vän... Eller så kan båda två klassas som det, eftersom det hela kan vara en del av ordet. Ordet suger, det är helt irrationelt och ologiskt uppbyggt att det på något vis är ett enda äckligt stort samlingsord som ska beteckna den högsta nivån av känslor för någon. Känslor är heller inte något som består... eftersom de förändras med ens sinnelag.

På något jävla vis är det iaf jag som har dragit nitlotten i det här lotteriet och en lärdom rikare inför nästa prövning. Vissa är menade att leva ensamma. Uppenbarligen är jag en av dem. Menad att leva som jag levde innan, bekymmersfri och självförverkligande. Usch vad jag hatar att tänka ibland.

skratt gång på gång hör jag samma sak... det vore onekligen lättare att lära känna mig, om jag öppnade upp mig lättare. Det är för just dessa situationer som jag inte gör det... När saker inte vill riktigt som jag vill och när motgångarna skapar obalans och gamla spöken virvlar upp till ytan. För egentligen är jag samma person jag alltid varit, nu bara lite bättre på vissa fronter. Drömmarna är dock desamma.

Jag har så otroligt många dåliga sidor... temperament, tålamod, envishet, svårt att säga a och b, hoppar helst till c, allting som handlar om att dela med sig av något av vad jag tycker, tänker och känner är svårt. Vilket också leder till att jag avskärmar mig med flit och gör det som inte kan skada mig, plugg och jobb. Då och då springer jag in i delar som ntresserar mig för att än en gång finna en återvändsgränd. En dag hoppas ajg hitta en väg som inte är en återvändsgränd och tills dess fortsätter sökandet och jakten. Grunden är så att säga lagd... Vore ju fantastiskt om jag någon gång kunde nöja mig med det jag har... men om man inget har? när nöjer man sig då? Eller om man egentligen har allt? Som mig... har allt, men ändå inget. Eller den som hade allt för en kort stund?

Det är som jag alltid tyckt och tänkt... saknar inte det man har förrän det är borta och för tillfället hade jag behövt någonting som muntrat upp mig. Går inte alltid att vara på topp, det här är onekligen en sådan dag.

Kanske är alla tankarna för att jag känner mig tömd på energin och för att jag är så sjukt trött för tillfället. Vilket osökt leder mig till att tänka på J, hon gjorde allt, var uppe med tuppen för att sköta om sin häst, började driva ett stall, samtidigt som hon pluggade 100% och arbetade helgerna. Sådana här dagar och stunder är hon saknad på jobbet, en efter en har de slutat och av någon anledning är det inte lika kul att heller att gå dit. I min värld kan hon betecknas som stålkvinnan och jag kan betecknas som dess ärkefiende Dr Whine...

Nu vill jag att det ska bli julafton, det innebär iaf att jag kommer få ha några timmar ledigt... tills dess är det dags att spika i den sista spiken i kistan.

Just lärt klart en bok, den sista i en serie om 15 böcker. Det känns lite tomt nu. Dags att återvända till verkligheten, arbete, skolarbete och allt annat.

Klappjakten har väl mer eller mindre börjat. Tror jag tar det piano, manana manana.

Tror jag kommit i någon sorts limbo och jag är inte riktigt hundra på om det är så sjukt positivt. Man ska väl bli glad av saker man gör och tar för sig, men på sistone har det där med att göra saker för att det är kul fallerat lite. Well nu finns det ju självklar saker som påverkar. De senaste två veckorna har varit lite tuffa. Motstånd i all ära, men för tillfället gäller det mest att bara ta nästa andetag. En av mina favorit uttryck från Sleepless in Seattle, inte så nu att jag är något större fan av den, men som yngre i en väldigt jobbig tid, var det väl mer eller mindre det jag levde efter i några år. Nu är det absolut inte så illa, u win some u learn some.

Jag ogillar starkt att blotta mig, så nu har det hänt och vi får se vad resultatet av det blir.

Nu iväg mot nya galna äventyr, med bäste herr A. 

Dagens låt: Black eyed peas where is the love.

alltid ett steg närmare.... ett steg framför det andra, allt som behövs för tillfället.