Överarbetad...
Sååå. Julens hets är över för detta år. Jag har fler funderingar som alltid.
Jag drömmer om förståelse, om logik, sunt förnuft att kunna förutsäga. Det är en illusion och en dröm, för när jag kan något tröttnar jag. Jag behöver saker att lösa, mysterier, gåtor. Saker att fundera ut.
Ständigt jakt efter kunskap, information. Varför? Det vet jag nog inte ens själv snart. Kanske är det för tiden som jag känner rinner ifrån mig. Som idag kändes som om det var en början på det jag varit rädd ska ske... att det faktiskt börjat. Slutet och början. Mörker skrämmer mig inte längre. Vad jag förstått kommer hela min värld bli ett enda mörker. Smärtan kommer vara överväldigande. Jag har drömmar, mål så mycket att göra och utföra så lite tid. Så mycket vilja, men sådan dålig kropp. Jag lever på gränser försöker töja, utöka, bygga bortom vad som kanske är möjligt, med envisheten och viljan som vapen.
Ser jag tillbaka och listar saker har jag uträttat en hel del av mina saker som jag en gång satte på min lista. Det är inte tillräckligt.
Mitt samvete jagar mig. Leva gott, göra gott är en sak, men tvivel är ett frö som kan sås i det mest goda sinne. Insikt är när man lärt sig toppen av isberget och inser att det bara är en tiondel som är blottat för ögat och de övriga tiondelarna är gömt, i något kallt, mörker som man borde hålla sig ifrån, men av brist på bättre vetande inte gör.
Jag har en plan... jag har alltid en plan. För allting jag tar för mig finns det en plan för. Att vara spontan och leva i nuet är något som jag verkar ha glömt bort. Ständigt är det något som jag behöver ta itu med eller hjälpa till med. Mitt eget fel, när ett projekt är avslutat börjar ett annat. Är det dock inte saligt att hjälpa? Kanske därför jag gör det? Jag får chansen att hjälpa och jag har nu lyxen att välja vilka jag vill hjälpa. Vilket leder till min tanke: Vem är jag att bestämma vem jag vill hjälpa eller inte?
Har jag börjat förlora min skärpa och mål när jag går och gör saker utan att mena väl och gå in helhjärtat för det? Vart tog min eviga ork vägen? Eller är jag bara temporärt trött?
Jag förbannar min kropp. Den har tvingat mig till att planera. Jag har inte lyxen som andra att bara kunna go with the flow. Var jag än går måste jag planera. Vilken tid på dygnet är det, vilket underlag är det? Ljudnivå? Förklara för andra så de förstår. Förklara vad att jag avundas dem? Att jag i många fall anser dem ha lyxen som jag saknar och önskar mig mest av allt? Jag har dessutom lyxen som så många andra saknar och säkerligen avundas mig. Det är dock alltid lätt att veta vad man saknar, men inte vad man har.
Jag vet och lever med vetskapen att alla har sina bördor och tyngder att bära i livet och detta är mitt. Skulle jag inte ha detta skulle jag ha något annat. Kan lika gärna försöka att gilla läget.
Borde inte klaga, för några år sedan var jag värre däran. Balanserandes på kanten. Nätt och jämnt räddad av en granne, vänner, föräldrar. Det är svårt att förstå andra personers oro för en, när man själv är den som är drabbad. Energin går liksom åt för att orka hålla ihop sig själv på något vis, och inte visa det utåt. För vem orkar påminnas om den bittra verkligheten som man gör allt för att försöka glömma om än bara för en stund för att försöka orka med nästa minut.
Så nu kan jag gå, springa, träna som så många andra. Mirakel sker, varje dag. Det gäller bara att upptäcka dem, och sker de inte så får du se till att de sker.
Alla pratar om ljuset i slutet av tunneln, men om det inte lyser något? Well då får man väl helt enkelt marschera över dit och tända det jäkla ljuset själv.
Jag drömmer om förståelse, om logik, sunt förnuft att kunna förutsäga. Det är en illusion och en dröm, för när jag kan något tröttnar jag. Jag behöver saker att lösa, mysterier, gåtor. Saker att fundera ut.
Ständigt jakt efter kunskap, information. Varför? Det vet jag nog inte ens själv snart. Kanske är det för tiden som jag känner rinner ifrån mig. Som idag kändes som om det var en början på det jag varit rädd ska ske... att det faktiskt börjat. Slutet och början. Mörker skrämmer mig inte längre. Vad jag förstått kommer hela min värld bli ett enda mörker. Smärtan kommer vara överväldigande. Jag har drömmar, mål så mycket att göra och utföra så lite tid. Så mycket vilja, men sådan dålig kropp. Jag lever på gränser försöker töja, utöka, bygga bortom vad som kanske är möjligt, med envisheten och viljan som vapen.
Ser jag tillbaka och listar saker har jag uträttat en hel del av mina saker som jag en gång satte på min lista. Det är inte tillräckligt.
Mitt samvete jagar mig. Leva gott, göra gott är en sak, men tvivel är ett frö som kan sås i det mest goda sinne. Insikt är när man lärt sig toppen av isberget och inser att det bara är en tiondel som är blottat för ögat och de övriga tiondelarna är gömt, i något kallt, mörker som man borde hålla sig ifrån, men av brist på bättre vetande inte gör.
Jag har en plan... jag har alltid en plan. För allting jag tar för mig finns det en plan för. Att vara spontan och leva i nuet är något som jag verkar ha glömt bort. Ständigt är det något som jag behöver ta itu med eller hjälpa till med. Mitt eget fel, när ett projekt är avslutat börjar ett annat. Är det dock inte saligt att hjälpa? Kanske därför jag gör det? Jag får chansen att hjälpa och jag har nu lyxen att välja vilka jag vill hjälpa. Vilket leder till min tanke: Vem är jag att bestämma vem jag vill hjälpa eller inte?
Har jag börjat förlora min skärpa och mål när jag går och gör saker utan att mena väl och gå in helhjärtat för det? Vart tog min eviga ork vägen? Eller är jag bara temporärt trött?
Jag förbannar min kropp. Den har tvingat mig till att planera. Jag har inte lyxen som andra att bara kunna go with the flow. Var jag än går måste jag planera. Vilken tid på dygnet är det, vilket underlag är det? Ljudnivå? Förklara för andra så de förstår. Förklara vad att jag avundas dem? Att jag i många fall anser dem ha lyxen som jag saknar och önskar mig mest av allt? Jag har dessutom lyxen som så många andra saknar och säkerligen avundas mig. Det är dock alltid lätt att veta vad man saknar, men inte vad man har.
Jag vet och lever med vetskapen att alla har sina bördor och tyngder att bära i livet och detta är mitt. Skulle jag inte ha detta skulle jag ha något annat. Kan lika gärna försöka att gilla läget.
Borde inte klaga, för några år sedan var jag värre däran. Balanserandes på kanten. Nätt och jämnt räddad av en granne, vänner, föräldrar. Det är svårt att förstå andra personers oro för en, när man själv är den som är drabbad. Energin går liksom åt för att orka hålla ihop sig själv på något vis, och inte visa det utåt. För vem orkar påminnas om den bittra verkligheten som man gör allt för att försöka glömma om än bara för en stund för att försöka orka med nästa minut.
Så nu kan jag gå, springa, träna som så många andra. Mirakel sker, varje dag. Det gäller bara att upptäcka dem, och sker de inte så får du se till att de sker.
Alla pratar om ljuset i slutet av tunneln, men om det inte lyser något? Well då får man väl helt enkelt marschera över dit och tända det jäkla ljuset själv.
Kommentarer
Trackback
