thefirewithin

fortskrider enligt planerna.

vad mer... tja well livet har börjat kicka igång igen. Gått tillbaka till rötterna och de gamla målen som en gång var hugget i sten. Fortfarande hugget, men nu lite lätt modifierade för att passa.

Utöver det? träningen går framåt ökade med 2.5 kg igår. Inte så mycket för den icke insatte. Men mycket för de som ligger och pressar på gränserna.

Innebandy också. Nytt rekord. 2 självmål=) haha bollen är rund som det heter! dock spelar vi ju inte för att vinna utan frö att det är kul:D även om mitt lag vann båda matcherna=)

måste verkligen ta en dag och lära mig sikta med den nya klubban.

intagen på mina kurser, fixat sommarjobben. Det ser ut att bli ett bra år i år!

att ha en förevigt grön trädgård är nog omöjligt. Man får nog jobba otroligt mycket mer än vad det är värt i slutändan för att ha den. Är det ett intresse kan det ju kanske vara värt... Men för mig som egentligen hatar att påta i trädgårdar och dalta med växter vattna, gödsla och prata med dem.... nah.

Så jag gör en vändning... jag tänker ta till mig av den gröna trädgården allting bra som är bra och lämna överkursen till de som kan.

Ja jag är mänsklig, visar det sig. Men det är bra... innebär bara att jag får vara försiktigare i framtiden.

Men detta känns riktigt bra! Life high!

Dagens eskapader: Vi säger grattis till A som numera är ägare till en ny lägenhet!

Vi säger grattis till A som är på god väg att ta sitt körkort!

jag säger grattis till mig själv som tack vare allt som hänt faktiskt börjat njuta lite mer av livet och uppskattar det mer än vad jag gjorde innan. Ett ytterligare grattis för att jag kom in på kursen och även nu kommit igång med ett nytt projekt som involverar alla mina vänner på ett eller annat sätt! Otroligt kul se hur de rusar till ens sida för att hjälpa en. Antar att det är de som är ens riktiga vänner helt enkelt.

Vad har vi lärt oss mer? Att gräset inte är grönare på andra sidan...  men också att jag kommer aldrig behöva vara ensam om jag inte väljer det. För den som har tränat och lyckats bemästra detta kommer aldrig att behöva känna rädslan för ensamhet. Bara rädslan att förlora något man verkligen håller av.

jag vandrar denna väg ensam, och jag tänker nå mitt mål, ensam eller med sällskap. Det beslutet är dock inte längre mitt att fatta.

Jag tänker spela detta som jag spelar black jack... Livet har fördelen att ha överhanden, men med tips, tricks och vänner tänker jag vända detta till min fördel och gå ut som den vinnare jag föddes till. Kan inte vinna alla händer, men tänker vinna de viktiga och någon gång kommer jag förlora en viktig  hand. Bara jag aldrig blir bankrutt.
Muahaha jag bankrutt:D troligt=)

otippade överraskningar... varför är jag inte förvånad... det känns, det känns.

kallas visst för livet. Goddag på den du.

Läget! så cheer upp idag är det ny vacker underbar dag!!

man kan skratta och le, göra så andra skrattar och ler...

Inte återställd, men det är bättre. Takida, its brighter now... i can make it on my own...

jag insr ju hur själv hur jävla drygt det skulle vara att ha någon eller något efter sig som man inte antagligen vill ha att göra med. Så jag försöker.

Försöker att slå bort alla tankar som dyker upp, alla saker som påminner mig om henne.

Som en god vän sa... jag önskar att du fick en andra chans för du ångrar dig....

så jag ber om en ny chans och hoppas... Lektion i livets skola som jag kommer bära med mig.

Under tiden försöker jag orka med allt.

jag vet, många har det så mycket värre än mig.

i klistret är det det som kan bli min räddning?

jag inser ju också hur illa det här är och skulle jag berätta historien för mig själv skulle jag nog skaka på huvudet och kalla mig själv för pucko.

på ögonblicket när det slutar göra ont att andas.

Det finns en väg tillbaka som påbörjats. Har ingen aning om hur jag ska lyckas med allt, men det löser sig. Det måste det.

vad tar jag med mig ur detta. Att detta är bland det värsta någonsin? Att jag kan kontrollera det i vaket tillstånd, men jagas av det så fort jag lyckas somna. Om detta är vad jag tror det är så vill jag aldrig känna det igen. För jag verkar inte palla trycket av förlusten.

Ibland blir inte livet riktigt som man tänkt eller planerat... Så det blir ett litet break här. Får se när tänkandet och funderandet återupptas.

kommer i många former.

Pengar underlättar onekligen mitt liv och jag har turen och lyckan att ha ett bra betalt jobb och kunna skapa pengar på saker jag lärt mig genom åren. Det köper mig dock ingen varaktig lycka eller glädje som en person gör.

Vilket gjort att jag nått en djupare insikt om något som jag inte gjort förut and it sucks!

Att ha vänner som pluggar och studerar har sina fördelar, de är ganska duktiga på syptom. Något i mitt liv som jag försökt hålla mig ifrån... Har alltid fått mer eller mindre negativa besked jämt så min avsky för läkare är till viss del befogad. Personligen åker jag inte in frivilligt innan jag brutit ett ben eller något annat mer konkret...

E som däremot verkar vara mer, hm livserfaren än mig och uppenbarligen uppmärksam märkte att något inte var riktigt ok. Något är heller inte riktigt ok och jag mår heller inte helt hundra, tar ju emot bara att erkänna det. Vad jag däremot är tacksam för är att de finns där för mig, även om jag inte tror det eller i många fall tar dem för givet...
Och E sa nog de orden jag behövde höra mest just då: Att jag inte är en dålig människa, har tålamod och är mer snäll än många andra hon känner. Det blir bara lite fel när öppnar munnen ibland och talar utan att tänka...

Så karma är bra grejer! Jag gör gott och jag försöker och är det här menat så kommer det att bli något jäkligt bra! Och om inte så vad kan jag då göra... gjort är gjort. Se och blicka framåt, och gör inte om samma misstag. One step closer!

Ibland behöver man höra orden man själv tänker... Orden jag en gång själv sagt till så många som varit i exakt den situation jag är i nu. Tror det kallas livet, att älska och att hata, men mest älska!

Och sen ringde verkligheten och sa att jag har det jävligt bra! jämfört med andra! Sheesh kebab!

2011 rivstartar med energi! spenderade större delen av dagen på gymmet, det kändes fruktansvärt bra. Inte tränat på flera veckor känns det som. Massa annat som tagit min tid och energi.

nu får vi försöka vända skeppet. Med detta avslut och denna början så kan året bara bli bättre helt enkelt. 2011 ftw!

hade visst ett sista i mig!

Go with the flow, allting löser sig.

Trädgården bli grönare än någonsin.

Då var det dags igen! nyårsafton! December får jag därmed anse är över för denna gång och årets julhandel och julkaos likaså!

Kan ju knappast påstå att jag undgått den smärtfritt. Att jobba och arbeta så mycket och mer eller mindre bara leva för att jobba tär på psyket, något jag upptäckte snabbt. Sjuk dip.

Hursomhelst! Nu är det över! Sista dagen för året imorgon, inleds med första arbetsdagen på söndagen den andra! visar var det här året kommer luta åt för håll!

Hursomhelst så måste jag ju vara nöjd, en snabb sammanställning visar att jag kommit upp i de timmar jag strävat efter och det ska bli väldigt intressant att se om jag lyckas bräcka tidigare års summa. Japp, jag är sjuk när mitt nöje är att se hur hög månadslön jag kan plocka ut! Men om vi ska vara ärliga så jobbar jag faktiskt för att kunna leva och inte leva för att jobba...

Får nog därmed också anse att min vadslagning är över och att jag nöjt och glatt kan konstatera att jag har vunnit även det. Med lite envishet, mycket planering och gå in med huvud och axel först och bara köra.

Än en gång ett bevis på att man kan bara man vill! och jag har vilja för minst tre om inte fler!

Livet är intressant och roligt, och jag tror att jag väljer att gå in i mörkret, blundandes, trevandes och hoppandes på det bästa. Rädd check, orolig, check, känns det bra? Hell yeah!

Får dock erkänna ett nederlag... de 110 i bänken har jag inte lyckats uppnå. Det får komma nästa år! skam den som ger sig!

Sååå. Julens hets är över för detta år. Jag har fler funderingar som alltid.

Jag drömmer om förståelse, om logik, sunt förnuft att kunna förutsäga. Det är en illusion och en dröm, för när jag kan något tröttnar jag. Jag behöver saker att lösa, mysterier, gåtor. Saker att fundera ut.

Ständigt jakt efter kunskap, information. Varför? Det vet jag nog inte ens själv snart. Kanske är det för tiden som jag känner rinner ifrån mig. Som idag kändes som om det var en början på det jag varit rädd ska ske... att det faktiskt börjat. Slutet och början. Mörker skrämmer mig inte längre. Vad jag förstått kommer hela min värld bli ett enda mörker. Smärtan kommer vara överväldigande. Jag har drömmar, mål så mycket att göra och utföra så lite tid. Så mycket vilja, men sådan dålig kropp. Jag lever på gränser försöker töja, utöka, bygga bortom vad som kanske är möjligt, med envisheten och viljan som vapen.

Ser jag tillbaka och listar saker har jag uträttat en hel del av mina saker som jag en gång satte på min lista. Det är inte tillräckligt.

Mitt samvete jagar mig. Leva gott, göra gott är en sak, men tvivel är ett frö som kan sås i det mest goda sinne. Insikt är när man lärt sig toppen av isberget och inser att det bara är en tiondel som är blottat för ögat och de övriga tiondelarna är gömt, i något kallt, mörker som man borde hålla sig ifrån, men av brist på bättre vetande inte gör.

Jag har en plan... jag har alltid en plan. För allting jag tar för mig finns det en plan för. Att vara spontan och leva i nuet är något som jag verkar ha glömt bort. Ständigt är det något som jag behöver ta itu med eller hjälpa till med. Mitt eget fel, när ett projekt är avslutat börjar ett annat. Är det dock inte saligt att hjälpa? Kanske därför jag gör det? Jag får chansen att hjälpa och jag har nu lyxen att välja vilka jag vill hjälpa. Vilket leder till min tanke: Vem är jag att bestämma vem jag vill hjälpa eller inte?

Har jag börjat förlora min skärpa och mål när jag går och gör saker utan att mena väl och gå in helhjärtat för det? Vart tog min eviga ork vägen? Eller är jag bara temporärt trött?

Jag förbannar min kropp. Den har tvingat mig till att planera. Jag har inte lyxen som andra att bara kunna go with the flow. Var jag än går måste jag planera. Vilken tid på dygnet är det, vilket underlag är det? Ljudnivå? Förklara för andra så de förstår. Förklara vad att jag avundas dem? Att jag i många fall anser dem ha lyxen som jag saknar och önskar mig mest av allt? Jag har dessutom lyxen som så många andra saknar och säkerligen avundas mig. Det är dock alltid lätt att veta vad man saknar, men inte vad man har. 

Jag vet och lever med vetskapen att alla har sina bördor och tyngder att bära i livet och detta är mitt. Skulle jag  inte ha detta skulle jag ha något annat. Kan lika gärna försöka att gilla läget.

Borde inte klaga, för några år sedan var jag värre däran. Balanserandes på kanten. Nätt och jämnt räddad av en granne, vänner, föräldrar. Det är svårt att förstå andra personers oro för en, när man själv är den som är drabbad. Energin går liksom åt för att orka hålla ihop sig själv på något vis, och inte visa det utåt. För vem orkar påminnas om den bittra verkligheten som man gör allt för att försöka glömma om än bara för en stund för att försöka orka med nästa minut.

Så nu kan jag gå, springa, träna som så många andra. Mirakel sker, varje dag. Det gäller bara att upptäcka dem, och sker de inte så får du se till att de sker.

Alla pratar om ljuset i slutet av tunneln, men om det inte lyser något? Well då får man väl helt enkelt marschera över dit och tända det jäkla ljuset själv.

why oh why är jag så för evigt dum? Positivt tänk? ser jag inte vart det leder? Är jag inte utnämnd till att vara en av de mest analytiska och en av de mest fundersamma personerna? Varför kan jag då inte förutse? Dock inser jag ju att även den bästa misslyckas någon gång då och då ibland. Detta får väl bli mitt ibland.

Eller är det verkligen ett misslyckande. Man ska visst förlåta... Det här kan kräva en hel del tänkande.

Borde ju ha sett det här komma helt klart.

Eller valde jag bara att tro på vad A sa och glömde bort riskerna? En vacker dag ska jag tänka på mig själv. Uppenbarligen inte denna dock.