thefirewithin

Kaoset existerar överallt... Det är svårt att förstå någon annan förrän man varit med om det själv. För tillfället så tänker jag en del på E. Hon är inte gammal, en vanlig god glad tjej, sjukt lång vilket var det första jag lade märke till henne när jag träffade henne ganska exakt på en fest för ett år sedan hos J. Hon var social, lättsam, snäll och sa det hon tänkte på. På ett år förändras mycket. För mycket enligt min mening. E får cancer. Jag minns min historia. Akkis, Stockholmsklinikerna, äckel centralasarettet och idiotiska läkare och ingenting har förändrats. Det gjorde mig starkare, det gav mig mål och perspektiv och det har påverkat mig på den grad i grunden att jag är vad jag är idag. Skulle jag kunna dela med mig av styrkan så hade jag gjort det. Det är en bra tjej och hon finns det rättvisa så kommer hon ta sig igenom det här.

Att saker inte jämt är som de verkar vara borde alla normalt funtade personer med lite livserfarenhet veta. Såhur vore det om ALLA öppnade sina sinnen och försöker se detaljerna och den stora bilden ur någons annans perspektiv istället för sitt egna lilla tröga världsbild?! Jäkligt bra om människor slutar kasta sten i glashus, men jag antar att det är den här låga nivån som människan är på och att jag egentligen borde sänka mig till exakt samma låga nivå och stabba folk i ryggar, moraliskt etiskt förfall. Men nej jag är så extremt mycket bättre än er och ärligt talat så föraktar jag er.

Det är mindre roligt att inse hur lätt någon kan påverka en... Jag gillar det inte alls! Jag vill inte vara mänsklig med alla dess brister, och jag vill verkligen inte behöva känna den här känslan! Det påminner mig om ett nederlag som jag än inte accepterar, uppenbarligen varför whina om det annars. Nederlag och saker som inte går min väg är inte min grej alls. Let it be let it be... Livet är för kort för att haka upp sig på något. Släpp och gå vidare... Men hur släpper man drömmar som var inom räckhåll och hur släpper man något där man såg något så mycket mer? Min styrka och svaghet... mitt enfaldiga sinne och envishet och vägran att ge upp. Kan det nya året inte komma typ nu. Katastrof år med vissa upp sidor, men alldeles för många nedsidor och en alldeles för stor nedsida. usch jag är mänsklig. Måtte jag aldrig fastna såhär någonsin igen. Jag kommer sannerligen försöka och det jag försöker med lyckas jag väldigt väl med. Sådeså!

Blev jag inlurad i detta och vad är egentligen min roll i detta. Oh well, det är som vanligt jag ställer upp... Det har jag sagt nu i 10 års tid. Håll min stol jag ska bara...

Det är bra att känna, det är fantastiskt att känna. Vi vore inte människor om vi inte kände, ganska exakt de orden som sades till mig någon gång i en förfluten tid inte så långt tillbaka. För känslor hjälper oss att ta beslut, de hjälper oss minnas, kämpa, dra lärdom. Många påpekar att jag inte är så dum som jag ser ut... att jag i sanning faktiskt kan vara riktigt smart. Dock så finns det alltid saker man är mindre bra på... sidor som jag försökt täppa till i flera års tid... och jag har blivit smartare, och dragit lärdomar, men ibland räcker inte ens det och så vill man göra rätt nästa gång, men det blir inte rätt då heller... Jag är som Edison när det gäller detta... Jag har inte misslyckats 1000 gånger... jag har kommit på 1000 olika sätt att inte göra en fungerande lampa på. Vart vill jag komma med det här? Jo, att det inte är fel att känna. Mår jag dåligt över mina handlingar - ja. Har jag dåligt samvete över saker jag gjort och inte insåg - ja. Försöker jag förbättra mig och tänka på det tills nästa gång? - Ja. Alltså kan det inte vara så illa. Jag önskar bara än en gång att någon kan uppfinna den jävla tidsmaskinen så jag kan åka tillbaka och sparka mig själv så jag inte gör misstagen som jag gjort. Jag har en önskan att fly och lämna allting bakom mig, ägna mig åt de saker jag är bra på och får framgång inom. Så jag slipper påminnas om försök som inte går den väg jag vill. Där jag kan få återgå till den unga tönten som hade en minst sagt romantiserad syn på livet och hur det skulle utveckla sig. Det vore dock fegt och det har aldrig varit min stil. Men blott är jag enbart människa, med mina brister och mina drömmar. Med en önskan om att vara något mer så jag skulle kunna bli fri från mina tankar och mitt samvete för när det gäller att straffa så straffar jag alltid mig själv hårdast och det ges ingen nåd. För jag och endast jag kan se förhoppningarna och drömmarna försvinna. Men den vackraste stunden i livet var den när du kom.

Feber känns som om jag är döende. Mitt jävla knä spökar fint från tider jag glömt, ryggen känns som om jag vore Igor med en fet puckel, armbågen äckelsena svider och bränner och mina ögon... min arma ögon. En viss rädsla för om det är den här smärtan som väntar. Men det handlar om framtiden förhoppningsvis en dag som kommer vara långt långt långt ännu längre fram... pressa igenom skiten som förr bara. Ett trevligt samtal från A, påminde mig också om gamla tider. Alltid dessa gamla tider, på ett sätt var det alltid lättare förr, man har redan genomlevt det och har ett facit i hand... Å andra sidan är det en hel del som spökar som jag till viss del ångrar och som jag på något sätt ska leva med. 2011 har inte varit året jag förväntade mig. Det existerade en positiv framtida tanke om att det skulle bli mitt år... Då menar jag verkligen mitt år. Kan man säga att det nu inte riktigt blev så? Och ändå blev så fast på ett annat sätt? Får sätta min tillit till 2012. Menar om året avslutas på det här sättet så måste ju verkligen 2012 bli just awesome!

3:e advent har avlöpt. Kan någon stava till vart tog julen och tiden vägen? Well jag är van, men det känns lite oroväckande att tiden bara springer ifrån en. Well förhoppningsvis så blir det snart bättre. I vår blir det semester om inte annat, första gången på tio år. Det är över nu och jag kommer ihåg alla dagar med mig=)