Narcotic
Det förgångna hur det jagar en, hur villig jag än upplever det så gör det sig påmint. Hon kanske hade rätt... kanske lever jag i det förgångna. Just i glappet där allting var väldigt bra, och där sedan allt spårade ur. Där järngänget var, hur upptäckten och insikten om "det är det här som är livet" det är därför vi lever. Ögonblicken blir allt färre, målen krossas, större mål och drömmar jagas.
Jag har gjort spärrar, blockeringar. För det finns så otrligt många saker jag inte vill bli påmind om, för det är smärtsamt att minnas och jag bygger nya. Hur släpper man drömmar... drömmar som är för alla andra, men inte för en själv.
Jag tror jag kommer göra människor besvikna, människor jag inte vill göra besvikna, men det kommer de bli. Det slog mig i söndags varför jag inte brukar göra avsteg från vissa saker och h´minnen gjorde sig påminda. Jag skulle inte vilja bli av med dem heller... de har gjort mig till den jag är idag... Sedan om så många tycker att det är så fantastiskt eller att man faktiskt hade kanske blivit bättre på ett annat sätt om allting inte hänt är en annan sak...
Ibland är det skönt att få lite bekfräftelse. Av människor som jag uppskattar... och som uppskattar en tillbaka. De personerna har onekligen blivit färre med åren. Det är inte det att jag har något emot dem... ibland växer man bara ifrån varandra och för att inte förstöra för dem och för att inte gräva ned sig i saker låter man dem gå... och bygger på något sätt upp ett försvar.
Jag tänkte på en händelse i tidig söndagsmorgon som jag kläckte ur mig... att det var något som kom med åldern... hur det var lättare att fastna för någon då... än för någon nu... man väljer mer omsorgsfullt och man bryter mycket tidigare innan det går för långt. Kalla det ytligt, kalla det för player, jag kallar det försvarsmekanism. Har man brutit ned de övriga så kan man få kosta på sig att ha en... Mitt tänk är inte likt någon annans, jag får höra det alldeles för ofta, egentligen borde jag ta illa upp? Är det jag som är "menthal case" eller är det bara så att jag ser orsak och verkan i ett så mycket större perspektiv än de andra att det är därför?
någon gång vart tionde år, så händer det... och det var magiskt. Aldrig varit så trött, och aldrig känt mig så hel på länge och så normal... sen sickade jag när jag borde sackat och det var det.
Och här är vi idag, tuned för framgång, med besluten mer eller mindre hamrade i sten. Fast besluten att inte falla dit igen, eller någonsin istället välkomna - project rockstar.
Kommentarer
Trackback
