thefirewithin

så är det ju helt sjukt trevligt... Så det tog "bara" 16 år för kroppen att läka och för mig att rehabilitera mig själv på egen hand. Även om jag fortfarande då och då blir påmind om det smärre helvetet jag fick leva med i dessa år. Bitter? Å det grövsta. Det skapade den jag är idag så på ett sätt är det synd om världen, på ett sätt så är det rätt åt den eftersom det är dess verkan att jag är som jag är. Nu finns det många vägar att gå när det gäller tänket... men jag tror inte jag ska ge mig in i det tänkandet. Nu har jag pressat ned tiden till under 30. Nu ska vi se om vi kan nå den forna storheten och komma ned på riktigt bra tider, den största frågan och utmaningen är hur jag ska kunna behålla min styrka i övriga kroppen. För övrigt har jag börjat fundera i lite andra banor också nu har jag sysslat med att förlåta, ursäkta och se bortom människors misstag och klantighet, men jag börjar fundera på om det är så lämpligt? Om ingen påpekar det så kan det ju heller aldrig bli någon bättring? Och om folk vet att det de gör är fel och ändå gör det så är de ju bara dumma i huvudet och borde upplysas om detta också? Etik och moral delar som blev alldeles för stora i min tankevärld. Jag tror jag skulle må bättre av att faktiskt släppa loss aggressivitet, frustration, irritation. Jag kan vara lika jävlig, envis, låg moral som alla andra och skita i vad de tycker tänker och känner och tycka att jag har rätt, men som alltid kommer jag tillbaka till att jag står över sådant. Det är för lägre stående människor som har något sorts behov av att behöva känna sig större, något som mognar med åldern iaf för vissa.