thefirewithin

den 10 juni är en minnesvärd dag på otroligt många sätt. För många är det studenten som hägrade och som för så många en gång i tiden gissar jag på att jag tog min studentexamen den dagen. Just studentdagen på flaket skrikandes åt Tyson hoppandes som en tok gav jag mig själv ett löfte om att aldrig plugga igen. Jag var så sjukt skoltrött och allt annat var roligare än studier och jobb ja det hade jag redan. Skolan var över och världen låg för mina fötter och jag kunde anse mig själv som fullärd. Nu var det midsommar som väntade och därefter militären. Sen gick nog allting fel som kunde gå fel... Många de flesta i min närhet vet historien. Bitterheten, ilskan, och förmågan att inte kunde släppa det är fortfarande kvar. Dock ligger det i träda och blommar upp då och då, som en påminnelse för mig själv om varför jag är som jag är när jag inte blev som jag blev. En gång i tiden var jag också ganska bekymmerslös, ansvarslös och brydde mig inte om så mycket. Tills allting mer eller mindre rasade. Åren stals, tid som aldrig kommer komma igen. Nätter av röd dimma av smärta, otaliga tester och prover, mottagningar och idioter till människor som inte ska komma i närheten av människor, men även en glimt av människor som hittat rätt och gör det som de är bäst på. För att nämna några Ringström, Sundström, Amin och en Grönwalls. Jag kommer än idag ihåg hur rädd jag var för den gigantiska nålen som skulle in i ryggmärgen och rädslan för när jag inte kunde kontrollera kroppen längre när nålen går in i nerver i ryggen och in i märgen. På sätt och vis är jag glad att jag inte visste om det ibland är det bästa att inte veta och bara få uppleva. Idag visserligen begränsad, men sparkar och slår hårt än, kanske ännu hårdare än förr. Sinnet är vässat, kroppen stärkt, och kunskapen fylls på stadigt. Nu glider jag iväg som alltid när jag börjar tänka tillbaka. Iaf de tre åren är över, vadet är över. En stor press om att prestera och bevisa för mig själv vad jag är gjord av är över. den tredje utbildningen är klar och lektionen som tigermamman försöker lära sina barn är över... Vetskapen om att jag kan och tror på mig själv är en vetskap som ingen kan ta ifrån mig. Ikväll ska det firas som om det vore 2002 igen.