thefirewithin

Jag har märkt att jag börjar bli tröttare och känsligare. Kroppen verkar inte alls tåla det mitt psyke klarar och det är tufft när kroppen börjar bli begränsningen istället för psyket.

Jag är nöjd, jag har gjort mycket i mina dagar och jag gissar på att en dag kommer jag leva på dem... minnen. Saker jag uppnått, saker jag gjort, ögonblick som slog en att det här är det som livet handlar om. Den bästa dagen i ens liv.

När sommaren kommer såhär förvärras alltid graden av smärta, förvärra är väl fel ord. När man väljer mellan att ha djävulskt ont, eller lite mer djävulskt ont. Dock är det inget jag orkar jaga upp mig för längre, jag har accepterat vad som komma skall... Kanske därför jag är stressad, vill göra ås mycket och se så mycket?

Den friske har många drömmar, den sjuke bara en... att bli frisk. Den som inte kan bli frisk får väl ha drömmar som den friske då?

jag är vad jag är... och är rädd för vad jag kommer bli... Det är inte så många som funderar över sådant och med all rätt... den som funderar på det riskerar att bli galen och bli deprimerad det är så psyket fungerar. Så egentligen borde jag inte fundera utan passa på att njuta medans jag kan... men tanken ligger där och maler... när kommer dagen då det inte finns någon återvändo och vem finns vid min sida?

Det är något vi lämnar åt morgondagen, dags att leva i nuet.