piedestal
Tankar i ett lyckorus. Well jag har inte ont iaf och det är väldigt positivt. Häromdagen hade jag inte ont heller när jag arbetade några timmar och jag minns hur förvånad jag var över det. Dessa stunder av små små glädjeämnen, men som tyvärr inte varar så länge.
Nyår: Well jag skulle kunna ljuga säga att det var det bästa någonsin, men det var det inte. Inte för att det var det sämsta heller, men jag mindes tillbaka.
På ett nyår jag firade med mina forna gymnaster... Jag saknar den gemenskapen. Jag saknar Jimmy och Jimmbo, Lekare och Robin och Tyson. Ett av de få tillfällen då alllting kändes väldigt rätt.
Igår var bra, men alltför ofta numera känner jag att jag är där pga det är politiskt korrekt. Jag förväntas vara där, eller jag har känt personen så pass länge, något sortrs samvete som arbetar för att det ska vara rätt för att vara där. Istället för att göra det jag verkligen vill. Well igår som alla andra nyår vill jag samla de mina under ett tak och när klockan slår tolv önska gott nytt år, kramas pussas och känna värmen från de sina att ett år har gått och vi har haft varandra. Kalla mig gammal och sentimental, men numera känns det som att det jag har är mina vänner och jag värderar dem högt. Som J en gång sa: Vänner är man när man inte behöver ses flera gånger per vecka eller ens en gång per år, men när man väl ses igen är det som den gamla goda tiden. Jag vet att alla har några stycken som man betraktar på det viset, jag är inget undantag.
Ibland känns det som att jag står över många personer, men sanningen är alltid att det är ensamt på toppen. Det är därför jag alltid har några som plockar ned mig. A, J, K, D... Ni är få, men jag lyssnar alltid på det ni säger.
Jag har mitt bagage tex R och L och A... well det är väl dem J om man ska vara petig. Personer som har en speciell plats. R krossa det mesta och ärligt talat blev jag lite bitter efter det. Jag kan inte klandra henne, så som jag var så kunde det väl inte gått på något annat sätt... L well så kan det gå. A... antagligen personen som ajg inte riktigt släppt än. Men dagarna går och envisheten minskar för var dag som går.
Saken är väl fortfarande den att jag funkar som så att jag säger inte vad jag tycker tänker, känner... för det vore att ge iväg saker om mig som jag inte vill... Har alltid avskytt det, att människor ska veta var man har en och det har kostat mig.. som det har kostat mig. Men det jag gör har fått betyda desto mer... Som en full R som ringer och jag kommer trots... L lämnat det mesta vind för våg och nyckeln. A well jag var bara tokig*s och jag glömmer aldrig den misslyckade stockholmsresan.
Under några års tid har ajg fått lära mig annat... Framför allt hur många det är som inte kan leva ensamma av rädsla för ensamheten.
Är det felet? att jag brytt eller värderat människor så högt när de inte gjort det tillbaka?
Eller alla vänner man försöker ställa upp för? man hoppas att de är där den dag man faller... men frågan kvarstår...
Nyår: Well jag skulle kunna ljuga säga att det var det bästa någonsin, men det var det inte. Inte för att det var det sämsta heller, men jag mindes tillbaka.
På ett nyår jag firade med mina forna gymnaster... Jag saknar den gemenskapen. Jag saknar Jimmy och Jimmbo, Lekare och Robin och Tyson. Ett av de få tillfällen då alllting kändes väldigt rätt.
Igår var bra, men alltför ofta numera känner jag att jag är där pga det är politiskt korrekt. Jag förväntas vara där, eller jag har känt personen så pass länge, något sortrs samvete som arbetar för att det ska vara rätt för att vara där. Istället för att göra det jag verkligen vill. Well igår som alla andra nyår vill jag samla de mina under ett tak och när klockan slår tolv önska gott nytt år, kramas pussas och känna värmen från de sina att ett år har gått och vi har haft varandra. Kalla mig gammal och sentimental, men numera känns det som att det jag har är mina vänner och jag värderar dem högt. Som J en gång sa: Vänner är man när man inte behöver ses flera gånger per vecka eller ens en gång per år, men när man väl ses igen är det som den gamla goda tiden. Jag vet att alla har några stycken som man betraktar på det viset, jag är inget undantag.
Ibland känns det som att jag står över många personer, men sanningen är alltid att det är ensamt på toppen. Det är därför jag alltid har några som plockar ned mig. A, J, K, D... Ni är få, men jag lyssnar alltid på det ni säger.
Jag har mitt bagage tex R och L och A... well det är väl dem J om man ska vara petig. Personer som har en speciell plats. R krossa det mesta och ärligt talat blev jag lite bitter efter det. Jag kan inte klandra henne, så som jag var så kunde det väl inte gått på något annat sätt... L well så kan det gå. A... antagligen personen som ajg inte riktigt släppt än. Men dagarna går och envisheten minskar för var dag som går.
Saken är väl fortfarande den att jag funkar som så att jag säger inte vad jag tycker tänker, känner... för det vore att ge iväg saker om mig som jag inte vill... Har alltid avskytt det, att människor ska veta var man har en och det har kostat mig.. som det har kostat mig. Men det jag gör har fått betyda desto mer... Som en full R som ringer och jag kommer trots... L lämnat det mesta vind för våg och nyckeln. A well jag var bara tokig*s och jag glömmer aldrig den misslyckade stockholmsresan.
Under några års tid har ajg fått lära mig annat... Framför allt hur många det är som inte kan leva ensamma av rädsla för ensamheten.
Är det felet? att jag brytt eller värderat människor så högt när de inte gjort det tillbaka?
Eller alla vänner man försöker ställa upp för? man hoppas att de är där den dag man faller... men frågan kvarstår...
Kommentarer
Trackback
