Där orden tar slut tar tårarna vid/ Som dröm var den vacker att få 14/12 2009.
Det finns tillfällen när jag får slut på ord. För de flesta som känner mig vet att jag har tankar och funderingar över det mesta och som jag låter oftast gå ut över er stackars själar. Låt oss säga som så att iaf en till två personer har fått genomlida det de senaste veckan. Det var dock inte det som detta skulle handla om.
Jag gjorde ett besök inte vilket besök som helst. Jag har bestämt att det här kommer bli det sista. Better off alone som en helt fantastisk kvinna sjöng en gång i tiden. A sjöng flitigt på den och den satte sig.
Genom åren har det blivit en del minnen utav det. Ser jag tillbaka på det så är det en fanastisk resa jag gjort och idag så både började den och avslutades den på nytt.
För försat gången på länge fick jag slut på ord och i några sekunder kom det till och med tårar och ärligt talat kändes världen otroligt stor och jag mig väldigt otroligt liten.
Fast det är detta jag har tränat för genom åren. Konsten är inte att aldrig falla, utan hur snabbt man reser sig. Jag reser mig fort, kalla det blåögt, men jag har försökt med tiden att vända allt och jag lyckas ganska väl nuförtiden. Jag får följa mina egna råd som jag gett till så många andra genom åren: Allt blir inte som man tänkt sig, allting löser sig och finns det hinder i världen innebär det bara att man får försöka lite mer och lite hårdare för att lyckas.
Det jag sörjer är en svunnen tid, en barndom som gjort att jag tvingats växa upp alldeles för fort, sett människan från den sämsta möjliga sidan och det är det som har gjort mig till det jag är idag och det ger min tatuering än en gång en ny innebörd och som en påminnelse om vad jag är och vad jag blivit.
Sanning att säga så kan det ara så¨att alla accepterat vad jag är och har blivit, det är bara jag själv som fortfarande lever kvar i en dröm. En dröm som idag mötte verkligheten. Som jag hatar verkligheten.
Allt detta får jag nu se som en träning för vad som komma skall. Jag har mina verktyg, jag har min vilja. Det är dags att göra sig av med världens tyngd och vandra den väg jag valt.
Som dröm var den vacker att få.
En dikt jag läste som ung och som fortfarande lever kvar i mitt dystra sinne:
Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
// Gustaf Fröding 1860-1911.
Jag gjorde ett besök inte vilket besök som helst. Jag har bestämt att det här kommer bli det sista. Better off alone som en helt fantastisk kvinna sjöng en gång i tiden. A sjöng flitigt på den och den satte sig.
Genom åren har det blivit en del minnen utav det. Ser jag tillbaka på det så är det en fanastisk resa jag gjort och idag så både började den och avslutades den på nytt.
För försat gången på länge fick jag slut på ord och i några sekunder kom det till och med tårar och ärligt talat kändes världen otroligt stor och jag mig väldigt otroligt liten.
Fast det är detta jag har tränat för genom åren. Konsten är inte att aldrig falla, utan hur snabbt man reser sig. Jag reser mig fort, kalla det blåögt, men jag har försökt med tiden att vända allt och jag lyckas ganska väl nuförtiden. Jag får följa mina egna råd som jag gett till så många andra genom åren: Allt blir inte som man tänkt sig, allting löser sig och finns det hinder i världen innebär det bara att man får försöka lite mer och lite hårdare för att lyckas.
Det jag sörjer är en svunnen tid, en barndom som gjort att jag tvingats växa upp alldeles för fort, sett människan från den sämsta möjliga sidan och det är det som har gjort mig till det jag är idag och det ger min tatuering än en gång en ny innebörd och som en påminnelse om vad jag är och vad jag blivit.
Sanning att säga så kan det ara så¨att alla accepterat vad jag är och har blivit, det är bara jag själv som fortfarande lever kvar i en dröm. En dröm som idag mötte verkligheten. Som jag hatar verkligheten.
Allt detta får jag nu se som en träning för vad som komma skall. Jag har mina verktyg, jag har min vilja. Det är dags att göra sig av med världens tyngd och vandra den väg jag valt.
Som dröm var den vacker att få.
En dikt jag läste som ung och som fortfarande lever kvar i mitt dystra sinne:
Den drömmen som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.
// Gustaf Fröding 1860-1911.
Kommentarer
Trackback
